L-o-v-e
Det här inlägget är inte tillägnat någon hemsk, kommersiell högtid som ingen egentligen gillar. Det här är bara mina tankar som av en händelse publiceras den fjortonde februari. 
Kärlek. Hur ska jag kunna skriva om det när jag själv aldrig varit kär? Nu tänker ni säkert: alla har varit kära, någon gång! Jag är undantaget. Attraherad av någon: Ja. Förälskad: Ja. Kär: Nej. Men till motsatts av mina personliga erfarenheter tror jag stenhårt på att kärleken övervinner allt. Alla gånger. Om det verkligen är ment to be så även om man skiljs åt finns kärleken fortfarande kvar. Den kanske inte fungerar, går sönder och måste repareras men den är där. Jag tror inte att man ska vara rädd för att bli sårad, man måste vara modig och våga satsa på saker som inte låter helt logiska men som känns helt rätt. Så länge hjärtat är med så går allt. Man måste våga trotsa alla regler, normer och stereotyper och bara göra. Det betyder dock inte att man inte ska lyssna på andra men det betyder heller inte att man måste bli hjärntvättad. För till sist så kommer det vara dig det handlar om och då ska du inte behöva ångra något du gjort.
Jag älskar kärleken i alla dess former men det värsta jag vet är att se kärlek gå till spillo. Det är hemskt. Man är rädd för att bli sårad, att såra, man tänker tankar som: Tänk om det går åt helvete? Modet är det som saknas. Ja.. So what. Better to have loved and lost than never to have loved at all.
