Touch
Känslan är tillbaka. Den lilla bit som påverkar mig något enormt är här. I mitt rum. I Kalmar, som jag trodde var min hamn i stormen. Jag vill slippa den här känslan. Kan endast beskriva den som ouppnåelighet. Som jag skrivit tidigare så vill jag känna något. Nu är jag kall, jag får inte den där milda förälskelse känslan när jag suttit i flera timmar och pratat och knutit an med någon längre. Med någon blond, lockig.
Ingen frågar, ingen får svar. Är det någon som hör mig, undrar jag. Något väcktes men inget levde kvar. Mängden måste vara större, längre, mer konsekvent. Jag har bara svaga, suddiga minnen av beröring kvar. Håll min hand igen. Vill ha mer. Vill ha det nu. 
