Gypsy Girl

Känslan är tillbaka. Den lilla bit som påverkar mig något enormt är här. I mitt rum. I Kalmar, som jag trodde var min hamn i stormen. Jag vill slippa den här känslan. Kan endast beskriva den som ouppnåelighet. Som jag skrivit tidigare så vill jag känna något. Nu är jag kall, jag får inte den där milda förälskelse känslan när jag suttit i flera timmar och pratat och knutit an med någon längre. Med någon blond, lockig.

Ingen frågar, ingen får svar. Är det någon som hör mig, undrar jag. Något väcktes men inget levde kvar. Mängden måste vara större, längre, mer konsekvent. Jag har bara svaga, suddiga minnen av beröring kvar. Håll min hand igen. Vill ha mer. Vill ha det nu.

Vad ska jag ta mig till?

Jag är fast. Och jag måste få ut det som äter upp mig inuti. Ensam, helt utanför världen, det är jag. För första gången på länge är jag stum. Jag kan inte forma bra ord med varken tangenter, penna eller stämband. Jag förstår inte vad felet är, vad jag gör för fel. Jag är på riktigt, jag känner mig själv bättre än de flesta i min ålder - det är sant, jag har varit med om annat. När inget fel kan hittas, åtgärdas, för att sedan göra allt bättre, vad gör man då? I fall jag sökt fel i flera år och inte ser. Är jag blind? Desperat? Oklok? Rent av dum? 

Vill veta, fixa, allt blir bra ska du se. Men jag är fast själv, ingenstans är jag fast och kan inte komma loss. Vet andra, ser andra, fastän jag inte säger något? Mina ord är så välformulerade för skriver jag vad jag känner, utan någon sorts censur skulle jag.. Jag vet inte, det skulle inte låta så som det egentligen är.

Kärlek. Jag tänker på det alltid. Nu, för tio minuter sedan, på bussen, innan jag somnar, på löpbandet, när jag pluggar.. Alltid. Det äter upp mig och jag kan inte sluta. Varför får jag det inte? Snart går jag under, hur många texter ska jag behöva skriva om drömmar och hopp innan jag äntligen kan sluta?

Salt på kinderna. God natt.

Huset är tyst, eller det låter stort och tomt. Jag är ensam här hemma, jag älskar att komma hem till ett tyst och lugnt hus. Lagar den mat jag gillar, låter diskmaskinen stå full med ren disk och den smutsiga kvar i diskhon, fixar tvätten i morgon. Vinkylen fylld med cola light och pepsi max, det som jag vill ha. Men då slår det mig: borde inte jag vara här med någon mer. Någon som jag sett, tagit in och önskat? Jo, kanske borde jag göra det, men nu är det inte så. Återigen. Troligen kan tjatet få känslan att suddas ut och slutligen försvinna. För jag trodde jag lärt mig handskas, förstå och acceptera det här men ibland... Ibland när jag har en dålig morgon och inte känner mig sjukt snygg och vi pratar, får ögonkontakt då glider jag iväg. Bort från de här säkra men tråkiga sortens känslor och in i något annat. Helt plötsligt är det som finns i vinkylen inte längre det jag vill ha.

Jag försöker att inte hoppas, att bara med hjälp av min vilja låta det komma till mig. Jag har slutat leta, slutat låta min blick patetiskt och undermedvetet glida över föreläsningssalen för att se någon. Dig, antar jag. Jag hindrar tankarna från att vandra iväg, håller dem inne där de kom ifrån. Frihetsberövade hoppas jag att de blir galna och äter upp sig själva, så slipper jag tänka på det mer.



Kommentarer är guld, darlings!

I en dag fick du mig att känna mig bättre, snyggare, annorlunda. Du gav mig en dimma som var tillräckligt tjock för att dölja det jag inte vill kännas vid, veta om eller se. Den dimman är borta nu men du gav mig det jag behövde, precis när jag behövde det som mest. Du sa hej, tog kontakt, log. Brunt hår, blå ögon, oklanderlig stil. Även fast det bara var en rad slumpmässiga händelser som min hjärna kopplat ihop till något annat så vill jag bara uttrycka min tacksamhet. Tack för att du visade något som jag inte trodde fanns kvar hos mig, även om det var helt omedvetet. Jag vet egentligen inte vem du är men vad du nu gjorde så var det tillräckligt för mig.



Hoppas jag.

Egentligen borde inte detta publiceras men efter mycket positiv feedback från the Olive är det okej, egentligen menat för Le Love:

I read these wonderful, and often sad, stories about other peoples lifes and what I always keep going back to is thinking: How lucky are these people who have felt love? Very. Or extremly. I have waited for six years for someone real to notice me, in the way everybody seems to have been noticed. I mean, I haven't even been kissed. I mean for real, beacuse of love. How does this feel, to have love in your life, and I don't mean from friends and family, I mean from someone else? I can only imagine. And late at night, if I ever have trouble sleeping, my thoughts start to wander. I ask myself questions like: Is it possible that I for some reason don't deserve this? And maybe one person on this earth is supposed to be without, is that me? Please don't let it be me.
 
My friends keep saying that my time will come. That I will find love, but after a while with the same encouragements and nothingelse you get tired. You stop believing that it will ever happen to you. I start to question the advice my beloved friends give me. All of them have been in relationships with true, not neccessarily easy, love. So how can they know what to tell me. They haven't ever been or felt like this. But despite my feelings I belive that anyone else can find love, so promise me that if he accidentily on purpose touches your hand - grab his. If the way she looks at you is something more, undiscovered - please find out. Don't waist, never regret. Beacuse it is better to have loved and lost than not to have loved at all, beacuse not feeling love really sucks.



The truth.

Vill först tacka Hanna och Maria för de peppande kommentarerna på förra inlägget, även fast det var två veckor sedan! Vill också berätta att jag tänker fortsätta skriva om drömmar i det här inlägget. Eller snarare framtidsförhoppningar, ett bättre ord - eftersom att drömmar låter som något man inte kan få. Inte sant?

Det är ju bara så underbart att planera och filosofera inför framtiden. Att diskutera med en kära vän om hur man tror/hoppas att ens framtid kommer se ut. Just nu i alla fall. Min bild ändras lite varje vecka men stammen är alltid den samma. Det är otroligt spännande att förstå att någon annans framtidsplaner skiljer sig så mycket från ens egna. Alla andras förhoppningar känns dessutom alldeles genomförbara medans mina känns så långt borta. Men varför är det så enkelt att "veta" att den du pratar med kommer lyckas, nå sin vildaste fantasi - men inte du själv? Jag är så säker på att alla mina vänner kommer bli exakt det de vill bli, men när det kommer till mig själv - inte lika säker. Varför då? Jag vet inte, men jag gissar att det är därför vi behöver stöd av utomstående människor.

Så vi har stödet men det är förstås inte allt. Den andra ingrediensen stavas M-o-t-i-v-a-t-i-o-n. Vill man så kan man (rejäla klyschor ska det vara), så enkelt är det. Eftersom att ingen annan kommer se till att jag skaffar mig en utbildning, eller vad jag nu vill, när det verkligen kommer till kritan måste jag göra det själv. När det verkligen är dags så handlar det bara om mig.



Det enda jag egentligen vill ha sagt är att om man velar mellan ett nej och ett ja så säg ja, ta chansen, risken - vad det nu är. Köp den där heta klänningen som du egentligen inte har någon användning för - än, gå fram till den där killen, följ med ut även fast du är trött, sök det där jobbet, flytta utomlands utan att veta var du ska bo eller hur du ska överleva. Det är det ja:et som kommer ta dig dit du vill.

Det här inlägget är inte tillägnat någon hemsk, kommersiell högtid som ingen egentligen gillar. Det här är bara mina tankar som av en händelse publiceras den fjortonde februari.



Kärlek. Hur ska jag kunna skriva om det när jag själv aldrig varit kär? Nu tänker ni säkert: alla har varit kära, någon gång! Jag är undantaget. Attraherad av någon: Ja. Förälskad: Ja. Kär: Nej. Men till motsatts av mina personliga erfarenheter tror jag stenhårt på att kärleken övervinner allt. Alla gånger. Om det verkligen är ment to be så även om man skiljs åt finns kärleken fortfarande kvar. Den kanske inte fungerar, går sönder och måste repareras men den är där. Jag tror inte att man ska vara rädd för att bli sårad, man måste vara modig och våga satsa på saker som inte låter helt logiska men som känns helt rätt. Så länge hjärtat är med så går allt. Man måste våga trotsa alla regler, normer och stereotyper och bara göra. Det betyder dock inte att man inte ska lyssna på andra men det betyder heller inte att man måste bli hjärntvättad. För till sist så kommer det vara dig det handlar om och då ska du inte behöva ångra något du gjort.

Jag älskar kärleken i alla dess former men det värsta jag vet är att se kärlek gå till spillo. Det är hemskt. Man är rädd för att bli sårad, att såra, man tänker tankar som: Tänk om det går åt helvete? Modet är det som saknas. Ja.. So what. Better to have loved and lost than never to have loved at all.