Känslan är tillbaka. Den lilla bit som påverkar mig något enormt är här. I mitt rum. I Kalmar, som jag trodde var min hamn i stormen. Jag vill slippa den här känslan. Kan endast beskriva den som ouppnåelighet. Som jag skrivit tidigare så vill jag känna något. Nu är jag kall, jag får inte den där milda förälskelse känslan när jag suttit i flera timmar och pratat och knutit an med någon längre. Med någon blond, lockig.

Ingen frågar, ingen får svar. Är det någon som hör mig, undrar jag. Något väcktes men inget levde kvar. Mängden måste vara större, längre, mer konsekvent. Jag har bara svaga, suddiga minnen av beröring kvar. Håll min hand igen. Vill ha mer. Vill ha det nu.

Jag åkte en buss som jag aldrig åkt förut i dag. Dess rutt ledde mig förbi något utav det vackraste jag någonsin sett. Det var en kyrkogård, någonstans i Bromma/Spånga området. Mycket grön och lummig, fluffiga buskar och gamla träd. Det första jag lade märke till var den stora hopen människor vid ingången till kyrkan. De var klädda för fest, flotta hattar och skräddarsydda kostymer. Förväntansfulla trampade de utanför porten väntandes på de nygifta.

Bussen åkte vidare. Lite längre bort stod en yngre och en äldre kvinna och kramades brevid en grav som såg välbesökt ut. Mor och dotter, det är klart. Deras armar gled isär i sorg och förlust. De har tydligt förlorat någon de älskat, alldeles för tidigt. De finns för varandra, känslornas närvaranden var påtagliga. Längre bort i minneslunden satt en ännu yngre kvinna på en parkbänk. Skyddad under en varm ek som sträcker sig mot himmelen som har regnet hängandes i sig. Lättad suckar hon kramandes med någon i sina tankar, i hennes mest älskade minnen.

Notice me.

Vad ska jag ta mig till?

Jag är fast. Och jag måste få ut det som äter upp mig inuti. Ensam, helt utanför världen, det är jag. För första gången på länge är jag stum. Jag kan inte forma bra ord med varken tangenter, penna eller stämband. Jag förstår inte vad felet är, vad jag gör för fel. Jag är på riktigt, jag känner mig själv bättre än de flesta i min ålder - det är sant, jag har varit med om annat. När inget fel kan hittas, åtgärdas, för att sedan göra allt bättre, vad gör man då? I fall jag sökt fel i flera år och inte ser. Är jag blind? Desperat? Oklok? Rent av dum? 

Vill veta, fixa, allt blir bra ska du se. Men jag är fast själv, ingenstans är jag fast och kan inte komma loss. Vet andra, ser andra, fastän jag inte säger något? Mina ord är så välformulerade för skriver jag vad jag känner, utan någon sorts censur skulle jag.. Jag vet inte, det skulle inte låta så som det egentligen är.

Kärlek. Jag tänker på det alltid. Nu, för tio minuter sedan, på bussen, innan jag somnar, på löpbandet, när jag pluggar.. Alltid. Det äter upp mig och jag kan inte sluta. Varför får jag det inte? Snart går jag under, hur många texter ska jag behöva skriva om drömmar och hopp innan jag äntligen kan sluta?

Salt på kinderna. God natt.