Gypsy Girl

Jag är för första gången på länge glad. Allting känns faktiskt, vågar jag skriva det, bra? Lite mer än okej. Mina känslor inför vissa saker kan minska andra sakers härlighet till noll tyvärr. Men vad håller jag på med? Jag tog körkort, kom in på mina drömmars program och ska flytta till en helt ny stad. Sen att jag har ett bra jobb och underbara vänner är bara ett gigantiskt plus.



Gamla känslor kan alltid bedövas med vänners vackra ord och en bra workout. Snygg, stark, smart. Så känner jag mig just nu.

För att förstå det jag skriver till fullo måste du veta saker. Jag är ensam i världen, nätterna jag upplever är längre än dina. Dessutom är de ensligare och jag har ingen mobil på vibration som lyser upp i mörkret. Ett kallt ljus med känsla. En känsla av att någon är med dig, någon tänker på dig. Det saknas hos mig. Jag har inget minne att värma mig med. Ingen har rört vid mig, inte ens tittat på mig. En sekund av detta fattas mig, jag är utom förståelse. Du kommer aldrig att förstå mig, jag kommer aldrig att förstå dig. Du kommer aldrig att uppskatta det du haft eller det du har tillräckligt mycket för att det ska vara rättvist.

Min bild av dig är nog skev men delvis sann. Känner du dig ensam så tänk på mig, jag kan rädda dig från alla de tankar som redan tagit och kidnappat mig. De har mig i sitt grepp och kommer aldrig att släppa taget. För mig är det varje natt, trehundrasextiofem dagar om året. Alla nätter är långa, likadana.

Jag kan endast få dig att känna dig bättre i dig själv. Du tror mig inte när jag skriver det jag skriver, jag vill inte skriva det här men det bara kommer ur mig. Mina brev är till någon som inte finns, för dessa texter är för tunga för att kunna tas emot. Av någon, någonsin.

Jag trodde jag var förälskad. Att jag var bedövad, denna vackra och ytliga känsla. Man kan inte få nog av allt, och allt är bra. Längtan efter någon håller en vid liv och levande. Men som det visar sig var det min underbara hjärna som skapade en illusion. Mitt hjärta börjar bli desperat, det märker jag. Var får jag utlopp för den värme och omtänksamhet som finns där inne om det inte finns ett mål, en punkt där jag vill vara? Jag orkar inte bli återupplivad igen, jag vill bara frysa till is. Snabbt. Överallt blir folk kära i varandra, och de märker det inte ens själva.

Jag är för komplex för den här världen. Min kärlek fungerar inte här - den kan inte tas emot. Som kinesiska yen i Paris. Kina finns inte ens på kartan.



Berätta för mig vad jag ska göra för att få slut på det här.