Gypsy Girl

Egentligen borde inte detta publiceras men efter mycket positiv feedback från the Olive är det okej, egentligen menat för Le Love:

I read these wonderful, and often sad, stories about other peoples lifes and what I always keep going back to is thinking: How lucky are these people who have felt love? Very. Or extremly. I have waited for six years for someone real to notice me, in the way everybody seems to have been noticed. I mean, I haven't even been kissed. I mean for real, beacuse of love. How does this feel, to have love in your life, and I don't mean from friends and family, I mean from someone else? I can only imagine. And late at night, if I ever have trouble sleeping, my thoughts start to wander. I ask myself questions like: Is it possible that I for some reason don't deserve this? And maybe one person on this earth is supposed to be without, is that me? Please don't let it be me.
 
My friends keep saying that my time will come. That I will find love, but after a while with the same encouragements and nothingelse you get tired. You stop believing that it will ever happen to you. I start to question the advice my beloved friends give me. All of them have been in relationships with true, not neccessarily easy, love. So how can they know what to tell me. They haven't ever been or felt like this. But despite my feelings I belive that anyone else can find love, so promise me that if he accidentily on purpose touches your hand - grab his. If the way she looks at you is something more, undiscovered - please find out. Don't waist, never regret. Beacuse it is better to have loved and lost than not to have loved at all, beacuse not feeling love really sucks.



The truth.

Vill först tacka Hanna och Maria för de peppande kommentarerna på förra inlägget, även fast det var två veckor sedan! Vill också berätta att jag tänker fortsätta skriva om drömmar i det här inlägget. Eller snarare framtidsförhoppningar, ett bättre ord - eftersom att drömmar låter som något man inte kan få. Inte sant?

Det är ju bara så underbart att planera och filosofera inför framtiden. Att diskutera med en kära vän om hur man tror/hoppas att ens framtid kommer se ut. Just nu i alla fall. Min bild ändras lite varje vecka men stammen är alltid den samma. Det är otroligt spännande att förstå att någon annans framtidsplaner skiljer sig så mycket från ens egna. Alla andras förhoppningar känns dessutom alldeles genomförbara medans mina känns så långt borta. Men varför är det så enkelt att "veta" att den du pratar med kommer lyckas, nå sin vildaste fantasi - men inte du själv? Jag är så säker på att alla mina vänner kommer bli exakt det de vill bli, men när det kommer till mig själv - inte lika säker. Varför då? Jag vet inte, men jag gissar att det är därför vi behöver stöd av utomstående människor.

Så vi har stödet men det är förstås inte allt. Den andra ingrediensen stavas M-o-t-i-v-a-t-i-o-n. Vill man så kan man (rejäla klyschor ska det vara), så enkelt är det. Eftersom att ingen annan kommer se till att jag skaffar mig en utbildning, eller vad jag nu vill, när det verkligen kommer till kritan måste jag göra det själv. När det verkligen är dags så handlar det bara om mig.



Det enda jag egentligen vill ha sagt är att om man velar mellan ett nej och ett ja så säg ja, ta chansen, risken - vad det nu är. Köp den där heta klänningen som du egentligen inte har någon användning för - än, gå fram till den där killen, följ med ut även fast du är trött, sök det där jobbet, flytta utomlands utan att veta var du ska bo eller hur du ska överleva. Det är det ja:et som kommer ta dig dit du vill.