Brev till okänd
Jag är fast. Och jag måste få ut det som äter upp mig inuti. Ensam, helt utanför världen, det är jag. För första gången på länge är jag stum. Jag kan inte forma bra ord med varken tangenter, penna eller stämband. Jag förstår inte vad felet är, vad jag gör för fel. Jag är på riktigt, jag känner mig själv bättre än de flesta i min ålder - det är sant, jag har varit med om annat. När inget fel kan hittas, åtgärdas, för att sedan göra allt bättre, vad gör man då? I fall jag sökt fel i flera år och inte ser. Är jag blind? Desperat? Oklok? Rent av dum?
Vill veta, fixa, allt blir bra ska du se. Men jag är fast själv, ingenstans är jag fast och kan inte komma loss. Vet andra, ser andra, fastän jag inte säger något? Mina ord är så välformulerade för skriver jag vad jag känner, utan någon sorts censur skulle jag.. Jag vet inte, det skulle inte låta så som det egentligen är.
Kärlek. Jag tänker på det alltid. Nu, för tio minuter sedan, på bussen, innan jag somnar, på löpbandet, när jag pluggar.. Alltid. Det äter upp mig och jag kan inte sluta. Varför får jag det inte? Snart går jag under, hur många texter ska jag behöva skriva om drömmar och hopp innan jag äntligen kan sluta?
Salt på kinderna. God natt.
