Ovanligt vanligt
Jag åkte en buss som jag aldrig åkt förut i dag. Dess rutt ledde mig förbi något utav det vackraste jag någonsin sett. Det var en kyrkogård, någonstans i Bromma/Spånga området. Mycket grön och lummig, fluffiga buskar och gamla träd. Det första jag lade märke till var den stora hopen människor vid ingången till kyrkan. De var klädda för fest, flotta hattar och skräddarsydda kostymer. Förväntansfulla trampade de utanför porten väntandes på de nygifta.
Bussen åkte vidare. Lite längre bort stod en yngre och en äldre kvinna och kramades brevid en grav som såg välbesökt ut. Mor och dotter, det är klart. Deras armar gled isär i sorg och förlust. De har tydligt förlorat någon de älskat, alldeles för tidigt. De finns för varandra, känslornas närvaranden var påtagliga. Längre bort i minneslunden satt en ännu yngre kvinna på en parkbänk. Skyddad under en varm ek som sträcker sig mot himmelen som har regnet hängandes i sig. Lättad suckar hon kramandes med någon i sina tankar, i hennes mest älskade minnen.
That's how I do it
Jag brukar göra så att jag jobbar med flera utkast samtidigt och att jag bearbetar dem en tid, även fast det enda jag egentligen vill är att trycka på publicera på direkten. Dessutom, även fast jag har en bra text, tycker jag att det behövs en bra bild till varje inlägg för att förstärka känslan. Kanske borde sikta på ett till två inlägg i veckan för att få igång kreativiteten. Har några små idéer på gång faktiskt.
Tålamod, mina vänner.
Passing of a fashion-guru
Har fortfarande inte smält detta.
Gaga has done it again
Ooohh.. Jag gillar det ordet.. ROMANCE
Old-fashioned kind of girl
En tradition som jag verkligen inte kan få nog av är familjeporträtt eller familjefoton. Ni som såg på "Svenska Hollywoodfruar" vet säkert att Maria Montazami hade ett riktigt vackert porträtt av hela familjen i vackra kläder. Riktigt snyggt. Ett stort foto, eller helst ett porträtt egentligen, är något jag verkligen tycker varje familj ska ha hängandes över den öppna spisen. Då menar jag verkligen ett porträtt ingen goofy bild från svenssonsemestern som man helst vill glömma bort. Jag menar super formellt och allvarliga blickar som typ familjen Kennedy eller något.
Jag kanske ska ta ett snack med mor min...
Don't waist your time on envy
Som bekant så är Sverige sett som ett lite tråkigt land av resten av världen med en liten lame-ass befolkning, vi ses som otroligt simpla och ibland kanske lite gråa. Är det därför som 95 % av landets befolkning reagerar som det gör när personer som Anna Anka uttalar sig i tv? Ni vet hon som är ballast av de Svenska Hollywoodfruarna. Jag älskar hennes stajl. Asgrym enligt mig! Det finns nämligen två vägar att ta när man hör vad hon har att säga och det är ett att blli asförbannad och go megafeminist on her ass eller så kan man ta val numero dos som går ut på att tycka hon är skön och bara garva. Jag har givetvis valt den naturliga, tycker jag, väg number two.
Men varför väljer de flesta väg nummer ett? Förmodligen på grund av den klassiska orsaken avund. Anna Anka är en sådan där person som radhusmammorna i Sverige i hemlighet skulle vilja vara, men som de måste trasha för att få sig att känna sig så mycket bättre än och för att försöka intala sig att fan vad mycket bättre jag har det. Folk blir kanske förbannade för att hon är kanske på något sätt onåbar?
Oh! Jag ville bara skriva av mig.
I'm back, as Gypsy Girl
Angående namnet.. En play på Gossip Girl till er som inte förstått det, sen så är Gypsy så jag. Ville ha ett roligare användarnamn denna gång, inte lika fantasilöst. Så här är min nya blogg, håll tillgodo och läs med måtta!
Löv.
