Gypsy Girl

Huset är tyst, eller det låter stort och tomt. Jag är ensam här hemma, jag älskar att komma hem till ett tyst och lugnt hus. Lagar den mat jag gillar, låter diskmaskinen stå full med ren disk och den smutsiga kvar i diskhon, fixar tvätten i morgon. Vinkylen fylld med cola light och pepsi max, det som jag vill ha. Men då slår det mig: borde inte jag vara här med någon mer. Någon som jag sett, tagit in och önskat? Jo, kanske borde jag göra det, men nu är det inte så. Återigen. Troligen kan tjatet få känslan att suddas ut och slutligen försvinna. För jag trodde jag lärt mig handskas, förstå och acceptera det här men ibland... Ibland när jag har en dålig morgon och inte känner mig sjukt snygg och vi pratar, får ögonkontakt då glider jag iväg. Bort från de här säkra men tråkiga sortens känslor och in i något annat. Helt plötsligt är det som finns i vinkylen inte längre det jag vill ha.

Jag försöker att inte hoppas, att bara med hjälp av min vilja låta det komma till mig. Jag har slutat leta, slutat låta min blick patetiskt och undermedvetet glida över föreläsningssalen för att se någon. Dig, antar jag. Jag hindrar tankarna från att vandra iväg, håller dem inne där de kom ifrån. Frihetsberövade hoppas jag att de blir galna och äter upp sig själva, så slipper jag tänka på det mer.



Kommentarer är guld, darlings!