Gypsy Girl

Jag har alltid varit av intrycket att om man vill något tillräckligt mycket så kan man göra det. Men jag är också medveten om att drömmar inte alltid går i uppfyllelse. Det är väldigt viktigt att ha mål i livet, i alla fall saker att sträva efter.



Personligen drömmer jag om att först och främst utbilda mig inom detaljhandeln, flytta hemifrån. Skaffa ett jobb som kan ta mig dit jag vill, bosätta mig utomlands, gärna i London eller Paris. Jag vill bo i New York ett tag och dessutom lära mig franska. Jag vill arbeta med eller i kontakt med mode, jag vill också lägga tid på välgörenhet för barncancer. Jag vill skaffa en till hund och inte förlora mina tankegångar och det sätt jag uppträder på idag. Jag vill bli bättre på att laga mat och att hålla ordning, jag vill låta mitt hår växa och utveckla min garderob.

Ingenting av det här är omöjligt, det känns bra.

Inför den stundande londonresan tog jag hjälp av min kompis Google och kunde fixa fram bilderna på Primarks s/s 10 kollektion. Inte lika fierce som a/w 09 men den håller absolut måttet för att göra mig shoppingsugen. Den tjugonionde maj äger jag förhoppningsvis den svarta chanelkavajen, de höga cityshortsen, de underbara gardenpartyklänningarna, den blommiga kavajen och de superchica strandshortsen. Resten av kollektionen finns här.






Dessutom såg skofronten otroligt lovande ut, loves it!

Det här inlägget är inte tillägnat någon hemsk, kommersiell högtid som ingen egentligen gillar. Det här är bara mina tankar som av en händelse publiceras den fjortonde februari.



Kärlek. Hur ska jag kunna skriva om det när jag själv aldrig varit kär? Nu tänker ni säkert: alla har varit kära, någon gång! Jag är undantaget. Attraherad av någon: Ja. Förälskad: Ja. Kär: Nej. Men till motsatts av mina personliga erfarenheter tror jag stenhårt på att kärleken övervinner allt. Alla gånger. Om det verkligen är ment to be så även om man skiljs åt finns kärleken fortfarande kvar. Den kanske inte fungerar, går sönder och måste repareras men den är där. Jag tror inte att man ska vara rädd för att bli sårad, man måste vara modig och våga satsa på saker som inte låter helt logiska men som känns helt rätt. Så länge hjärtat är med så går allt. Man måste våga trotsa alla regler, normer och stereotyper och bara göra. Det betyder dock inte att man inte ska lyssna på andra men det betyder heller inte att man måste bli hjärntvättad. För till sist så kommer det vara dig det handlar om och då ska du inte behöva ångra något du gjort.

Jag älskar kärleken i alla dess former men det värsta jag vet är att se kärlek gå till spillo. Det är hemskt. Man är rädd för att bli sårad, att såra, man tänker tankar som: Tänk om det går åt helvete? Modet är det som saknas. Ja.. So what. Better to have loved and lost than never to have loved at all.

Jag kollade the Sartorialist för tredje gången i dag, ja - jag har världens hang-up där just nu, och såg den här bilden. Kan det bli bättre combo av streetmode och europeisk sex and the city känsla? I don't think so. Jag är inte så duktig med ansikten och kan bara identifiera kvinnan med den röda louis vuitton cs-väskan som Garance Doré. The rest, i don't know. Men bilden är grym, man blir bara glad av att titta på den.



Som sagt, the Sartorialist!