Gypsy Girl

Det bästa man kan göra på kvällen, då man har flera tankar i huvudet - frågor utan enkla svar, är att hitta ny akustisk musik. Varför? Eftersom att akustisk musik är den mest uttrycksfulla musikgenren, så är det bara. Ingen annanstans hittar man den variation som behövs. Det är så man kan uttrycka sig, på riktigt menar jag. Jag skriver och skriver men dessa jävla tankar som jag tjatar om finns kvar hos en. I bland försvinner dom, dom löser sig inte - dom är bara inte kvar. Vissa gånger är de starkare än någonsin och, som nu, ligger de bara och gnager lite lätt. Tillräckligt för att störas men inte nog för att jag ska bry mig mer än vanligt.

Dock är jag ingen lost cause, det blir bättre. Jag vänjer mig, kanske inte den ultimata lösningen men man tager vad man haver och om man bättre vill förstå är texten i Time won't let me go - The Bravery hjälpsam. Den enda låten som jag någonsin träffat på som jag på riktigt kan känna igen mig i.



Hoppas kunna skriva en roligare text i den närmaste framtiden! Min magkänsla säger "inte särskilt sannolikt". Lovely.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.. Jag blir lite smått galen. Lite. På mig själv. Jag är så fucked up. Förstår inte vad det är med mig, ingen verkar vela veta det i alla fall så. Så varför skriver jag det? Jo, eftersom att en hjärna är som en overstuffed resväska och stoppar jag ner ett par metaforiska heels (en tanke alltså) till så spricker mitt huvud. Så därför lägger jag tankarna här. Det låter inte så bra va? Nej. Känns ensamt, vet inte vem jag ska prata med. Fuck.



Något fattas.

The exquisite pain. Den utsökta smärtan av att vilja ha något man aldrig kan få tillbaka. Att ångra något som man inte gjort är det värsta någonsin. Att man som fjortonåring dumpat sitt livs förälskelse på grund av en lögn är saker man kan ångra men det låter så jävla dumt att  man försöker glömma och inte låtsas om. Vad pratar jag om? Jo, när man ångrar att man tackade nej till ett lätt ligg för ett år sedan, då är det något som saknas. Att tänka hur det var när man var yngre. Vad höll man på med. Man brydde sig inte.

Men när jag verkligen vill att den här utsökta smärtan ska sätta sig in.. Då lyssnar jag på Down in the past - Mando Diao, Suga Suga - Baby Bash och What's in it for me - Amy Diamond. Det är texterna som liksom gräver sig in.



Det är farligt det här. Att blogga på natten.

Bild: Italienska Vogue

Kommer det alltid vara så här? Det är det enda som jag kan skriva som är förståeligt, skulle vilja vräka ut en massa saker (som på fyllan) men det är för offentligt. Hm.. Förut var jag okej med hela "alltet" (= det jag inte kan skriva här) men nu är jag bara förbannad och frustrerad, en blandning. Det enda som kan summera hela skiten är att det är så jävla orättvist, fast det är inte ens rätt sätt att uttrycka det för det betyder ju att andra människor inte förtjänar samma som jag vill "ha" vilket inte är sant. Men sådant är livet och är det någon som borde klara en sådan frånvaro är det ju jag.

Vad för spännande får jag liksom? Cancer.. Woho. Inte särskilt spännande.

Frustration är nog den värsta känsla jag vet, att vara helt hjälplös. Att inte kunna kontrollera utan bara vänta. Vad gör man om ens liv ser likadant ut som det gjorde för ett, två, tre år sedan? Jag är möjligtvis äldre, smartare, snyggare, mer nöjd men aldrig med just det som är likadant som det var då. Maktlöshet, jag klarar snart inte mer. Men vad gör jag när jag nått min gräns. Jo, jag väntar... För alltid? Men jag blir mer och mer van för varje dag som går. Alla har givetvis hopp men mitt är snart borta helt, det har varit lite frånvarande men nu känner jag hur det bara.. Försvinner? När något så vanligt känns surrelistiskt så vet man, jag förstår men vet inte varför.



Den här bloggen var egentligen inte menad att bli särskilt personlig men hur kan jag motstå när det är så här. 02:30-ångest vid 19:10.

I bland är det verkligen jobbigt att ha varit med om saker, eller inte varit med om saker, eller inte inte varit med om saker... Ja, ni fattar! Vissa saker, befintliga eller obefintliga, får en att tänka olika och reagera olika. Att döma, inte döma, hantera olika situationer etcetera! Hur folk uppfattar mig beror också på vad jag har för erfarenheter. Gillar inte sådana stunder. Alla har erfarenheter, alla vill ha något mer. Något annat. Är det det som får oss att fortsätta vad som än hänt. I bland tänker jag för mycket!



Jobbigt att vara olik i bland..

Ni vet när man är vaken och ensam mitt i natten, klockan är ställd på ett jobbigt klockslag som typ 06:30 och man kan bara inte sova fast man vet att man borde det snart. Minuterna tickar på och plötsligt börjar man tänka på något som ofta är en frågeställning som till slut avslutas med varför. Det kan vara varför man är ute på hal is, simmar i djupa vatten eller bara en undran över att man blivit lämnad kvar, med eller utan flytväst.

Den här frågan sugs man hjälplöst in i och man tänker mer och mer tills man märker att klockan är way too much för att du ska orka upp utan problem i morgon. Fan är det enda man tänker men på något sätt somnar man till slut. Ofta till Långa Nätter med Melissa Horn eller någon annan låt med lågt tempo och klockren text.

Egentligen spelar det ingen roll att man somnar eller ligger vaken. Det är samma problem som kommer tillbaka alla ensamma och sena nätter, men vad fan ska man göra. Det är bara att vänta, i guess.

Inte min kopp te direkt.